Hannu Yli-Karjanmaan kirja Valtiot ja terrorismi on julkaistu! Kirja on laaja tietopaketti valtioitten ja terrorismin salatuista kytkennöistä. Aihetta tarkastellaan sekä teorian, että käytännön näkökulmasta.
”Valtioiden tarjoamaan tietoon luotetaan liikaa”
Lähettäjä: Elias Krohn
Aika: keskiviikko 22. lokakuuta 2008 20.53
On yleisesti tunnustettua, että terrorismi on suurvaltojen valtaeliiteille hyvä vihollinen ja keppihevonen omien tarkoitusperiensä ajamiseen. Valtioiden ja terrorismin suhteista kirjan kirjoittanut Hannu Yli-Karjanmaa väittää, että valtiokoneistot ovat tiedustelupalvelujensa kautta myös itse keskeisesti osallisina terroristijärjestöjen toiminnassa.Lue loput (suosittelen)
1 kommentti:
klick
Den ansiktslösa fienden
Hannu Yli-Karjaanmaa: Valtiot ja terrorismi, Multikustannus, 455 s.
New York 11.9.2001. Madrid 11.3.2004. London 7.7.2005. Terroristattacker är den nya krigsformen där inga Genèvekonventioner gäller. Terroristerna använder flerstegsvapen med fruktan som invalidiserande sekundärverkan.
Terrorism är det säkraste sättet att undergräva en nations stabilitet och moraliska ryggrad. Oavsett antalet offer, är den otrygghet och fruktan hos medborgarna som terrordådet utlöser den svåraste och mest långvariga skadan. Den är direkt proportionell till attackmetodens oberäknelighet och till terrorplatsens ’vardaglighet’ som i praktiken gör det nära nog omöjligt att gardera sig mot dessa dåd.
Hannu Yli-Karjaanmaa analyserar i Valtiot ja terrorismi hur terrorism har använts och satts i system. Han belyser den moderna terrorismens historia och metodik med både äldre och färska exempel, men väljer att kritiskt granska de officiella sanningarna om terroristdåden, ofta formulerade med behovsanpassad politisk ändamålsenlighet av den drabbade nationens makthavare.
Det är inte bara enskilda fanatiker med latent dödslängtan som synligt och framgångsrikt opererar utanför systemet och samhällsreglerna. Stater gör det också. Terrorism erbjuder klara strategiska och taktiska fördelar: vapnen kan väljas utan hänsyn till internationella överenskommelser, utövarna av dådet behöver inte ta juridiskt eller annat ansvar, utan kan vid behov tvärtom lansera en passande syndabock vars identitet stöder den önskade bilden av aktionen. Målen för dåden kan vara avgjort civila och skenbart eller faktiskt slumpartade. Överraskning ger makt.
Yli-Karjaanmaa vill avmystifiera konspirationen som begrepp. Han menar att alla terroristdåd är teamarbete och iscensätts som ’sammansvärjningar’, och han påpekar att konspirationer icke sällan är förutsättningen också för framgångsrika affärs- eller politiska tilltag.
Boken definierar olika slag av terrorism och dessas karakteristika; statlig terrorism, terrorism och massförstörelsevapen, terrorism och droghandeln, ’kriget mot terrorismen’ och dess bakgrund – och mediernas roll. Islamistkämpar som flankstöd till olika stater granskas, liksom konflikten mellan Ryssland och Tjetjenien, och kriget mot Libyen. Yli-Karjaanmaa ger också en intressant översikt av terrorismen i Västeuropa under det kalla kriget. Mest utrymme i boken ges dock terroristattackerna mot WTC, och i Madrid och London. De har blivit ett slags medieikoner och därför är det svårt att varsebli de viktiga nyanserna och anomalierna i ’vedertagna versioner’ av händelserna.
I bokens sista kapitel varnar författaren för den manipulation som frodas i terrorismens fotspår: ”Regeringar med en odemokratisk agenda kan utnyttja människornas tendens att kräva ett tryggt samhälle. Den tillitsfulla atmosfären i demokratiska länder erbjuder blott alltför lätta möjligheter att centralisera makten.”
Yli-Karjaanmaa ifrågasätter alla lägers trovärdighet och sanningshalten i officiell information. Därmed kan han sägas begagna sig av samma vapen som terroristerna och potentiellt bidra till att öka fruktan. Men han föreslår också en medicin mot fruktan: se bakom bilderna, och analysera slagorden. Det är det odefinierade som skrämmer.
Ragnhild Artimo text
Recensionen ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 10/2008, som utkom 30.10.2008.
Lähetä kommentti